thaimalin.blogg.se

Som jag tidigare nämnt har jag flyttat några meter. Den flytten har medfört många positiva saker (5 meter närmre till jobbet, större bostad/altan, riktiga vinglas samt ett gästrum). 

 

Det har också inneburit att jag ärvt tre katter. Strax innan min flytt kom Eva, som bodde där före mig och frågade hur jag ställde mig till katterna. Jag sa i ett svagt ögonblick att de nog skulle kunna få mat även av mig. Säcken står ju liksom redan där och lite vatten kan jag hälla upp. Jag kände ju inte henne så jätteväl och ville antagligen inte framstå som den djurhatande psykopat jag emellanåt känner mig som och trodde på riktigt att jag nog skulle tycka det var trevligt med tre katter...

 

Alltså, så här är det. Jag har haft egen katt, den tyckte jag om. Jag har inte ogillat mina vänners katter (inte alla åtminstonde), och jag tycker att folk som är elaka mot djur ska få vidriga vedergällningar. Men, jag tycker att det är skitäckligt med random katter hur och var som helst!!! Jag tycker inte om dem just för att de råkar vara katter alltså. Särskilt inte på min altan. Och i min solstol. Och jag hatar när de vrålar så fort jag visar mig och liksom stirrar anklagande på mig när de anser att de blir felbehandlade (Inte får mer mat fast de just fått tex).

 

Idag fick de mat på morgonen. En lagom dos för tre små katter. De åt upp och försvann. Sedan gick jag ut lite, då hoppade de fram, skrikande. Jag vill under inga som helst omständigheter ha in dem så det blev lite kaotiskt där innan jag fick igen dörren utan att klyva den ena ungen. 

 

Nåväl, sedan skulle jag ned för trappan. Då lyckades den ena ungen placera sig rakt under min fot. Alltså vet ni hur svårt det är att stoppa typ 60 kg mitt i ett steg nedför en trappa när man känner ett katthuvud klämmas mellan foten och trappan (av sten)..?? jag hann tänka att jag verkligen inte vill ha en mosad katt under min fot när jag just duschat, och sen hur förbannad Tomas (som adopterat kattjävelns syster eller om det var bror) skulle bli om jag mördade den såhär. Genom ett under fick jag upp foten innan det var för sent och undgick med en hårsmån att ramla ner i poolen/slå ihjäl mig på stentrappan....

 

Nu har de suttit i 30 minuter utanför min dörr och stirrat på mig, de gick precis iväg men jag har en stark känsla av att det här inte bara glöms... Jag ÄR ju inte psykopat fullt ut och de har NÄSTAN gett mig dåligt samvete nu.  Förmodligen kommer jag inte undan med mindre än att köpa en ny säck kattmat när den här tagit slut.... Fan!