thaimalin.blogg.se

Jag som skulle vara arbetslös ett tag! Vad hände?

 

Nu ett par veckor har jag (av misstag och ren gnidenhet) tackat ja till ett uppdrag på en kirurgmottagning precis nära min bostad. Egentligen är det inget fel på den alls för alla som jobbar där är supertrevliga, arbetsuppgifterna är hanterbara och det tar typ 10 minuter att gå dit o hem. Men det var sjukt längesedan jag jobbade med kirurgi... jag får verkligen anstränga mig för att låtsas att jag fattar vad jag pratar om när jag förväntas assistera läkarna som har mottagning. För att inte prata om telefonrådgivningen... 

En dag hade de dessutom glömt att ändra telefonen från två till en person så jag fick dubbla samtal en hel förmiddag utan att begripa vad jag borde säga till typ en enda stackars människa som ringde. Hur blåsvart och svullet får ett manligt underrede tex vara efter en ljumskbråcksoperation?? Förhoppningsvis ganska blåsvart för jag tror jag sa att han kunde avvakta lite och ringa igen, senare när jag typ gått därifrån. 

 

Nåväl, det är bara en vecka kvar sedan slipper vi varandra och jag ska åka till Umeå ett litet tag. Det ska visserligen bli roligt men jag antar att det inte direkt är mindre kallt och eländigt där. Det här med sibirienklimat är verkligen inget för mig. Jag kan inte gå ut över huvud taget och dyka ute är inte ens att tänka på... Så olikt mig, jag har aldrig tyckt att något vatten kan vara för kallt att dyka i men det här går bara inte.

 

Lite beror det nog på att min vänsteraxel helt är ur funktion. Det har varit så vidrigt hemskt att jag till slut tvingades boka tid hos doktorn!! Då är det katastrof för dit går jag ytterst sällan. Hon skickade mig genast till röntgen och det var tack och lov inte så mycket artros i den men däremot ett par elaka kalkansamligar i ett par senfästen som tycks ha blivit fasansfullt inflammerade. Jag är faktiskt rätt handikappad på den sidan och nu förbjuden att lyfta tungt eller utföra något som gör ont. Det är ganska svårt för det mest smärtsamma är att sova och det måste jag faktiskt emellanåt. Även ta av kläder från överkroppen är ett projekt som ibland knappt går så det vill till att inte ta fel slags plagg till jobbet, har absolut ingen lust att be någon random kollega hjälpa mig av med tröjan i omklädningsrummet liksom...

 

Hur underligt det än kan låta har det gått väldigt bra att ha dyklektioner. I pool alltså, där det är 27 grader i vattnet. Det är inga problem att ta på scubakitet på land (kommer aldrig att erkänna att jag gått omkring med det på ganska länge) och helt ok att göra allt som ska göras i vattnet. Vissa svårigheter att ta av våtdräkten är det kanske men i det stora hela inget att bråka om.

 

Det här med smärtan har nu nått en helt ny nivå i och med att jag var desperat och bad min naprapat fixa det hela. Det gör han så gärna och vanligtvis gör det ganska ont under ett sådant besök. Nu räckte tydligen inte hans muskelstyrka längre så han har både tagit till diverse tillhyggen samt en otäck stötvågsmaskin. Alltså det är nog det värsta jag varit med om. Jag har skrikit så hemskt varenda gång så jag har trott att någon barmhärtig granne ska ringa polisen men det verkar tyvärr ganska ljudisolerat. Tydligen ska det bli bättre efter ett antal gånger och ev så kan det nog vara aningen bättre nu så jag går snällt dit och fortsätter skrika okvädningsord ett tag till. Det är hur som helst värt ett försök för en dykfröken kan faktiskt inte vara fysiskt invalidiserad. Vad liknar det liksom?

 

Nu är i alla fall den här omgångens dykelever levererade till kommande äventyr och jag ska vila lite. Eller i alla fall nöja mig med min ganska plågsamma rehabträning. Och lite springande på löpbandet, ute går faktiskt inte att vara just nu.