Thaivardag
En vecka kvar!! Jag försöker med en ny strategi, att ha så långtråkigt det bara går för att tiden ska gå långsamt. Det fungerar sådär... Så fort jag är lite sysslolös så läser jag i min kriminalroman, leker lite med min telefon eller går ut och tittar lite här utanför där det alltid händer något intressant.
Det räcker att sticka huvudet utanför dörren så är det stor dramatik, gymägarens fru var vansinnig och det var oklart vad hon åt till kvällsmat den dagen. Jag vill inte ens tänka på vad hon sa nästa morgon när en annan hund ätit upp ett täcke som hängde ute på vädring...
Det är alltså otroligt svårt att få det långtråkigt här. Om det nu mot förmodan inträffar så säger jag bara till Peter att jag är hungrig och då blir han så rädd att jag ska bli på dåligt humör att han kör iväg med oss någonstans där det finns något ätbart. Nu behöver man visserligen inte åka så långt ens här ute på landet. Jag har hittat ett nytt favoritställe som faktiskt ligger så nära att det går att promenera till och med när det är mörkt ute.
Vi tar dock inte med oss några husdjur. Det finns alldeles för många sådana redan så vi behöver inga egna. Perfekt ställe, alltid fullt med folk och väldigt thailändskt.
Förra veckan träffade vi min gamla thaikollega Outi, vi hängde på takbaren på Hilton, åt bläckfisk på piren och gick till vår gamla fulbar MaiTai och skvallrade om gamla och nya saker. Det var så trevligt att vi ska göra om det om ett par dagar igen.
Vi saknade några av våra gamla kollegor men hade i övrigt en väldigt trivsam kväll.
Först ska vi dock hänga lite mer med Peters kompis samt flickvän som kom igår. Vi hann med att äta på plattan samt lite häng på Reggaebaren och i dag ska vi till beachen. Bra att Peter får någon att leka med lite så kanske jag kan få sola i lugn och ro en stund...
Min favoritsylta. Jag behöver inte ens tala om vad jag vill ha längre...
Jag som trodde att vi skulle vara helt associala här i tre månader och bara gå och bli utlessa på varandra. Vi har hängt med fler homeisar här än vad vi normalt sett gör hemma... Samt alla nya man träffar under tiden. På Koh Tao gick det inte att gå någonstans tillslut utan att träffa någon/några man kände, antingen dykkollegor eller Thaiboxare och här behöver man bara gå ut på gården så finns det alltid någon att prata lite strunt med en stund.
Häromdagen försökte jag mig på att promenera hem när jag varit och shoppat på egen hand. Jag vet ju att det är rätt långt och det är ju egentligen inget bekymmer eftersom jag inte hade bråttom. Däremot var jag rätt less på den där vägen när jag hade blivit utskälld av ett antal hundar som inte fattade varför jag gick där (ingen går där, alla åker moped) samt sett minst 3 döda ormar av oklar art. När det var några kilometer kvar stannade en tant på moped och det var tydligt att hon tyckte det var extremt olämpligt att gå där. Det var första (och antagligen enda) gången jag frivilligt åkt med en främmande människa på en sidovagn lastad med diverse mysko prylar men det var väldigt skönt att slippa gå på den där hemska vägen. Det där med vardagsmotion fungerar inte alls här som det gör hemma där jag går eller cyklar överallt och varken behöver bil eller tunnelbana särskilt ofta. Här gäller gym och löpband, punkt slut!
Thaitanter är alltid snälla men den här måste ha varit extra snäll!