thaimalin.blogg.se

Alltså, jag kommer ihåg när min "count down"-app meddelade att det var 70 dagar kvar till min thairesa. Det känns som att det var precis nyligen. Nu har vi varit hemma i 5 dagar och allt är liksom som vanligt igen. 

Jag var ledig en dag bara och sedan blev det jobbdags helt plötsligt. Till saken hör att jag blev tillfrågad precis när vi kommit ner om jag kunde jobba i februari. Det var faktiskt rätt bra för då kunde jag helt koncentrera mig på,att vara ledig och inte tänka en enda minut på vart jag skulle jobba när jag väl kom hem igen. Förra gången blev det ju lite rörigt innan jag väl bestämde mig för vart jag skulle jobba vilket blev ganska påfrestande för min omgivning...

 

Nåväl, det var faktiskt inte så farligt att återgå till verkligheten. Det är ju trots allt en trevlig mottagning och ska jag ändå jobba (vilket jag tydligen inte kommer ifrån) så kan jag ju lika gärna vara där som jag vet är bra. Nu har det gått tre dagar och jag har överlevt trots att det tillkommit en del nya rutiner som jag tvingats försöka begripa.

 

Torsdagen höll på att helt spåra ur faktiskt. Jag fick för mig att det var lika bra att börja dyka direkt för om jag väntar blir det nog svårt att komma igång i det här kalla vattnet. Peter anser att han hellre tränar än dyker (konstiga prioriteringar) så jag fick ta bilen till jobbet för att kunna frakta mina saker till OT. Till jobbet gick jättebra att köra. Från jobbet till OT gick väldigt dåligt faktiskt. Jag hade GPS och körde ändå fel 3 gånger. I Stockholm måste man byta fil hela tiden och den j-la bilen går ju inte att se bakåt I. Jag måste ha en genomskinlig bil om jag ska köra här, det här projektet blev livsfarligt och tog sjukt lång tid. Jag hade enorm tur som hittade en parkering men såg till att åka med någon annan till dykplatsen annars hade jag nog hållt på fortfarande att försöka hitta till Lidingö.

 

Det kanske i och för sig varit lika bra. Förra gången vi var där frös min reg vilket var ganska otrevligt. Finlandsbåtarna kör precis bredvid dykplatsen och det känns nästan lite farligt (fast det är inte så nära som det känns och simmar man inte helt åt pepparn är det bra marginal). Man vill i alla fall hålla sig på botten och behörigt avstånd från farleden för att slippa otrevligheter. Allt gick faktiskt oväntat bra, till att börja med. Lite kallt om munnen och fingrarna (mitt experiment med dubbla vantar blev inte bra) men själva dykningen och avvägningen kändes på topp. Det ÄR verkligen stor skillnad mot mina senaste 25 dyk i varmvatten så jag vart riktigt förvånad över att det ändå gick så bra. Tills vi var på väg tillbaka och jag otroligt plötsligt blev för lätt och flöt upp. Jag fattar fortfarande inte varför, jag hade verkligen tänkt på vikten och gjort exakt som jag brukar men det var väl ovanan vid kylan antar jag. Det slutade med ett rätt långt ytsim ensam i kolmörkret och mina stackars buddys trodde nog att de skulle få hämta mig i Saltsjöbaden eller nåt. 

 

Eftersom jag trots allt gjorde en aningens för snabb uppstigning satt jag hela kvällen och väntade på att få teyckfallssjuka och funderade på vad jag skulle säga på jobbet om jag var tvungen att ligga intryckkammare i stället för att jobba. Möjligen lite överdrivet och hur mycket jag än kände efter var jag mest bara lite kall. Och sur för att det inte fanns någon semla hemma vilket jag tjatat om i typ en månad. 

 

Nu är det i alla fall helg och idag har jag min "äta vad jag vill-dag" så jag tror att jag ska baka semlor äntligen. Då kan jag nämligen göra min favoritvariant med massor av mandelmassa och bara jättelite bulle och grädde. Får väl se hur mycket energi som finns kvar efter gymmet, tvättstugan och en sväng till affären...