Hur korkad får man bli?
Alltså jag brukar trots allt såvitt jag vet anses normalbegåvad. Åtminstone har jag hittills klarat det som förväntas av folk i allmänhet, typ knyta skosnören, betala räkningar i tid, få ihop en ikeamöbel och till och med massa konstiga universitetskurser (de flesta är visserligen svårare att ta sig in på än att genomföra, men ändå...).
Nu börjar jag dock fundera på om jag kanske kan få någon form av stödperson eller nåt för min hjärna verkar helt ha slutat fungera.
I går tex. Jag hade packat mina dyksaker jättenoga och jättefint och ställt i hallen till Peter som skulle hämta dem och köra till OT så jag kunde åka på dykutfärd efter jobbet. Till och med vantar och en handduk, allt som rimligen kunde behövas (inklusive jättelite dykchoklad).
Det gjorde han och allt var frid och fröjd. Tills jag skulle skruva ihop mina prylar och kom på att regulatorn hänger hemma i badrummet. För att upplysa oinvigda är det ganska viktigt med reggen, det är den man skruvar på flaskan så att man har något att andas i och givetvis måste den vara med!
till och med figurerat här i bloggen för bara ett par dagar sen, ändå kopplar inte hjärnan att den kanske borde packas ner!
Nu har vi ju såklart världens bästa utfärdsledare som hade en extra med sig så jag kom ner i vattnet till slut ändå. Det var såklart kolmörkt och rätt kallt men det blev ett jättetrevligt dyk ändå så det var ju en himla tur för mig.
En annan gång glömde jag att ta på mig masken när jag skulle ner. Upptäckte det först när jag inte begrep varför det blev så kallt i ansiktet och att det var så konstigt att jag var tvungen att blunda i vattnet... Jag brukar alltid vara extremt noga med att verkligen kolla igenom allt innan jag går i vattnet för jag vet ju att min hjärna ibland missar en del viktiga grejer. Men vafan, borde man inte få rutin liksom?
Det är likadant med namn. Jag är värdelös på det. Jag lär mig folks personnummer, medicinlistor och vad som helst men vet inte vad dom heter. På jobbet tittar jag på datorn för att se vem jag ska ropa upp i väntrummet och när jag kommit till dörren (3 meter från datorn) har jag glömt det och får gå kolla igen.
Det konstiga är att den här är så lättbegriplig. Till och med för en som inte kan använda en TV
Eller på den tiden jag hade TV. Jag fattade aldrig hur den funkade. Jag är helt ointresserad och det gick så långt att varenda gång jag skulle ha igång den (det gick några månader mellan gångerna) fick jag ringa en väninnas man och fråga hur man gjorde. Förr såg ju mobiltelefonerna ut ungefär som fjärrkontrollerna (innan det fanns iPhone) och det var helt hopplöst att veta vad som var vad bland alla grejer.
Men glädjande mitt i allt var att jag körde bil igår med lycklig utgång. Ingen av mina passagerare skrek eller kräktes vilket stärkte mitt ego en hel del och det verkar som att ögonen klarar viss mörkerkörning nu en månad efter operationen. Jag är faktiskt sjukt imponerad av att jag ENSAM fick bilen från Vasastan till Sjöstan utan en enda incident!
Det där med bilkörning kanske inte är så himla dramatiskt ändå...
Well, idag har jag hjärnan intakt men ska försöka renovera en strejkande rygg i stället. Samt försöka få liv i min man som utfört någon slags barrunda och kom hem fram på morgonkvisten.