Hypokondri
Det som är en bra grej med att vara sjuksköterska är att man har lite koll på det här med olika sjukdomar, skador och allmänt ont-gnäll etc och vet på ett ungefär när det är dags att åka till doktorn. Frågar man mig vill det till väldigt mycket innan det är dags att åka dit för det mesta går över av sig själv om man väntar lite nämligen och under tiden kan man ta ett par alvedon. Ev ett plåster om alvedon inte räcker.
Här har vi jättefina plåster i de fall man verkligen behöver ett!
Det är inte bara så att det är jag som är känslokall för helt ärligt finns det ingen anledning att varken visa upp en stukad fot eller en vanlig förkylning för det finns inget annat botmedel än att vänta. Man behöver heller inte vara orolig över lunginflammation om man inte har feber eller ont i bröstkorgen och de flesta har inte det så då är det en vanlig förkylning. Även om man haft lunginflammation för tre år sen och inte vill ha det igen...
Den här är faktiskt inte av. Konstaterat helt utar läkare. Ont, blått och svullet i 8 veckor så lite tveksamt kanske.. (tillhör mig så ingen vanvård av anhöriga i alla fall).
Mina stackars anhöriga har fått gå med brutna kroppsdelar länge innan jag insett att det inte hjälper med plåster. Peter rymde till närakuten en gång och kom hem gipsad och stackars Shitkid fick gå 4 månader med ett brutet båtben. Men det var faktiskt röntgat och jag utgick ju från att man skulle sett en fraktur där så det var inte bara mitt fel!.
Bara en vaccination den här gången. Inget som gått av!
Det som är en mindre bra grej med att ha lite koll på det där är ju att så fort jag får något litet symtom själv så vet jag alla möjliga hemska sjukdomar som det skulle kunna vara och hur obotligt sjuk man faktiskt kan bli för jag har sett typ allt vid det här laget.
Nu är det så att jag alltid varit kärnfrisk (utom när jag fick vattkoppor för 15 år sedan, då, dog jag nästan) och dessutom haft ett exemplariskt lågt blodtryck. Tills för 2 veckor sedan när jag lekte med mätaren på jobbet och helt plötsligt hade högt. Panik uppstod givetvis, det är farligt att ha hypertoni och jag tänkte ut allt jag borde göra för att få ner det och insåg att jag redan gjort det eftersom jag både tränar och äter hyfsat nyttigt. Hem och banta var det enda som återstod så det gjorde jag genast men det hjälpte inte för det var likadant dagen efter. Hade det varit någon annan som haft detta hade jag sagt att personen får lugna ner sig, ta ett nytt tryck om ett par veckor och så får man se hur det då ser ut så det är väl vad jag oxå får göra... Fast jag har ju svårt att vänta för allt måste liksom ske direkt. Nu har jag provat att äta choklad för första gången på nästan 3 månader, det borde faktiskt hjälpa för det är det enda jag ändrat sista tiden och börjar jag med det igen så borde det väl rätta till sig! (Det var lite lägre redan i fredags så det finns nog ett visst hopp. Eventuellt)
Ännu värre var det igår morse när jag (ursäkta den något för mycket informationen!) hade extremt mörk, underlig färg på urinen. Gallstas tänkte jag genast och kom på hur förfärligt min väninna i skåne har med hemska smärtor och flera dagars sjukhusvistelse med intravenös smärtlindring som knappt hjälper. Jag satt och väntade på smärtorna en stund men de kom inte så jag fick göra lite annat medans jag väntade. Jag vågade inte gå ut och springa eftersom levern inte bör skakas om (den är ju lättblödande) om det nu inte var njurarna som helt rasat ihop så gick en promenad förbi Peters jobb och informerade om situationen så han blev helt nervös.
På hemvägen tänkte jag på hur jag skulle säga på vårdcentralen för att lyckas få en akuttid och gick igenom vad jag själv skulle sagt om nån ringde med de här hemska symtomen, typ har du ont (nä), hur länge har du haft det här (flera timmar), feber (nä), frisk för övrigt (ja), har du ätit något ovant (nä).... Eller jo, jag åt ju massor med rödbetor igår. Just det ja... Vafan!!?? Det var ju skönt att slippa både njursvikt och gallproblem men det där kunde jag ju kommit på redan direkt kan man tycka så hade jag sluppit att vara dödssjuk i flera timmar!
Ännu bättre eftersom vi skulle på middag hos Eva och Eric och ta ett glas vin på kvällen och då slapp jag tänka på vilket sjukhus som var närmast deras bostad om situationen skulle bli akut.
Glömde ta kort i går så det fick bli ett från förr
Faktiskt är jag helt frisk idag också. Såpass att jag antagligen inte kommer undan att springa idag eftersom jag ju inte gjorde det igår. Om jag inte lyckas övertala mig själv att ta mig till en simhall och öva lite inför nästa veckas simtest vill säga...